Minnesstunden

Han rökte i tysthet, mindes ljusare tider kan jag tro. Jag satte mig på en bänk i närheten och tittade mig omkring, jaha, hur gör man nu då?
Gubben såg mig och verkade besvärad, han ville ha sin stund ifred, sin sorg ifred. Han reste sig, fimpade och gick iväg.
Minneslunden är ett underligt ställe, jag hade nog hellre velat att det var en riktig grav som vi kunde gå till, men far ville ju inte vara till besvär, inte ska ni känna att ni måste sköta en gravplats tänkte han säkert. Vi pratade förstås aldrig om sådant, hade inte den typen av relation.

Men ändå, det var skönt att sitta där på bänken ett tag, att "bearbeta sorgen" som det heter ibland, jag behövde det. Jag behöver det.