2008-04-02

Spanarna, way out west, småvarmt och kallskuret

Spanarna top 10

  1. Ingvar Storm (ingen riktig spanare men ändå)
  2. Jessika Gedin
  3. Göran Everdahl
  4. Per Naroskin
  5. Sissela Kyle
  6. Johan Hakelius
  7. Calle Norlén
  8. Gabriella Ahlström
  9. Jonas Hallberg
  10. Helena von Zweigbergk
Dagens citat: Kaffe utan kopp är som kärlek utan grädde.

Nytt motionscykelrekord ikväll, 386 kcal på en halvtimme.

Nick Cave till Way Out West!! det här kan bli en klassisk festival. Men inhägnade ölområden där man bara kan välja stor stark eller chill out-vin, båda i plastglas och svindyra, det är inte bra.

Stockholm nästa vecka. Tåg. Scandic Hotell. Webbdagarna.

Youtubetips 1: Joe Higgs
Youtubetips 2: Soko


8 kommentar(er):

ctail sa...

Jacob Dahlin då?! Min favorittrio är tveklöst Dahlin-Hallberg-Zweigbergk, programledd av duon Levy-Storm.

Windy sa...

Du har säkert rätt, men jag har inget minne alls av hur Jacob var i programmet. Jag kommer inte ihåg Jonas Gardell, Susanne Ljung eller Staffan Dopping heller. Jag hörde antagligen inte på Spanarna så ofta på den tiden, eller så är minnet inte vad det borde, eller så gjorde de helt enkelt inte tillräckligt stort intryck.

Anonym sa...

Finns Spanarna än. Jag tyckte om Hallbergs snusförnuftiga rolighet, och Gardell. Sen var det en rolig flicka med också.
Åttiotalet är sannerligen tillbaka.

Windy sa...

Spanarna har funnits hela tiden sen 1988 (förutom ett uppehåll 1992). För några år sen flyttades det från P3 till P1, med reprisen i P4.
Jag kan inte passa en viss tid när jag ska höra på radio, så jag prenumererar på podcasten och hör på det i ipodden istället.
Din 80-tals-kommentar förstår jag inte alls.

Anonym sa...

Äsch. Dopping var rätt seg, men Gardell knasig och rolig att höra på. Susanne Ljungs spaningar handlade ju mest om att pudelrocken skulle göra comeback. Rent önsketänkande. Och förutsägbart, förstås. Hon blev förstås alldeles till sig när Darkness slog igenom.

Anonym sa...

Det sägs lite här och där, om inte annat så märker man det ju i mycket musik av idag, att åttiotalet är tillbaka.
För mej vara Spanarna ett åttiotals- och tidigt nittiotalsfenomen. När jag nu får höra att det fortfarande finns utbrister jag helt sonika: Åttiotalet är sannerligen tillbaka. (Jag borde antagligen tilläga: Och det tidiga nittiotalet likaså. Men gränserna för mej är lite suddiga)
Klarnar det lite då?

Windy sa...

Nej, det klarnar inte alls, att något pågående kan vara "tillbaka". Men skit i det nu och ha en fin helg :)

Anonym sa...

Sorry, men eftersom jag inte tar order så fortsätter jag. Jag trodde inte att Spanarna fortfarande fanns. Och mej veterligen pågår varken 80-eller 90-talet längre, mer än i retrokåt nostalgisk form. Samt i mode, musik, etcetera, som plockar lite från nu och lite från förr.
Däremot finns det en sorts kvällstidningsvokabulär som gärna pratar om att saker, årtal, etcetera, är tillbaka.
Och jag läser mycket kvällstidningar. Det kanske är det som är problemet, dom skriver sorgligt lite om Spanarna.
Du som är en av dom smartaste människor jag känner borde väl förstå vad jag ville ha sagt.
Härmed avslutar jag debatten. Barndop och kolonivattenpremiär hägrar.