Det är lätt att få en filtrerat nostalgisk bild av hur skolan var på 70- och 80-talet. Vi har redan glömt mängdläran och Hej Matematik och alla nya rön inom pedagogiken avfärdas som flummigt trams. Så är det förstås inte och mycket av undervisningen i skolan idag är överlägsen den i min generations skola.
Men ändå.
Idag var jag på föräldramöte för min sjuåring. Vi fick då reda på att i år har de ingen lärobok i matte, eller hälften av ettorna har det, inte min sons klass. Istället ska de känna siffrornas form i sand och räkna med hjälp av talkompisar. Det här kom lite som en överraskning så jag frågade tyvärr aldrig vad talkompis är för något. Avsikten är att barnen ska förstå grunderna i matematiken, symbolerna, tiotalsförflyttningarna, allt det där innan de börjar plöja räkneuppgifter. Jag köper det, men samtidigt: "känna siffrornas form i sand"?
En annan sak som gjorde mig en aning tveksam var hur det går till när barnen ska lära sig skriva. För ett par dagar sen fick de jobba med bokstaven o. De skulle skriva o på flera rader i en skrivbok och det var viktigt att de skrev o på rätt håll, jag tror det är medsols, och att de skrev o snyggt, runt och fint ska det vara. Det är nämligen viktigt att man skriver o på rätt håll om man vill lära sig skrivstil senare. Hallå?? Det där var en dålig idé redan på 70-talet, INGEN använder längre skrivstil och det är oviktigt hur sirligt man kan texta sina bokstäver (jaja, det finns förstås en poäng i att skriva läsligt då och då).
För mig är det självklart att alla elever måste stimuleras och motiveras utifrån deras individuella nivå, monotont malande av saker de redan kan tjänar ingen. Skolan riskerar att barn som tidigare var entusiastiska inför att lära sig nya saker tröttnar och går över i "bara hänga med"-läge, där man gör exakt det som krävs av en och absolut inget mer. Efter sexan är det sen en hop ointresserade medelmåttor som skickas iväg till högstadiet. Ja, jag överdriver kanske lite, men om det känns fel redan vid första föräldramötet, då blir jag lite orolig. Den längsta punkten på mötet var förresten frågan om huruvida barnen fick ha tvål med sig till badhuset eller ej. Då kände jag att jag behövde en kopp kaffe, tyvärr fanns det bara vatten och banan.
